Spelmän runt Ödenäs

Bland Sjövikskursens specialarbeten hittar jag uppsatsen Spelmän runt Ödenäs författat av Anders Villumsen, 1990. Följande spelmän beskrivs:

Anders Svensson

År 1821 föddes en pojke i Hemsjö. Han fick namnet Anders Svensson. Anders växte upp och blev med åren en mycket duktig spelman på fiol. När han flyttade till Ödenäs gifte han sig med Kajsa i Bråten. De bosatte sig i Östbråten och fick åtta barn. Tre söner och fem döttrar. Alla sönerna spleade med de emigrerade till Amerika. Döttrarna stannade dock och gifte sig rumtomkring i Ödenäs. Anders spelade i hela sitt liv och kan nog ränas till en av Ödenäs största spelmän, även om han var en "utböling". Han hade många spelningar och enligt sägen spelade han på 60 brölopp. Med tanke på att ett bondbröllop varade i tre dygn, dag och natt, är det ganska mycket. Anders Svensson avled 1880 och blev 59 år. Kajsa blev 84 år. Den mest kända låten efter Anders är nog "Brudmarsch från Ödenäs".

Olaus Otterström

Ödenäs har haft flera, kanske inte så framträdande, men ändå mycket duktiga spelmän. En av dem var Olaus Otterström. Han föddes 1860 i Älgtjärn och lärde sig spela fiol och att knalla. Det senare inte alltid lika lagligt. För att knalla skulle man ha tillstånd, som gällde för ca. 4 månader i taget. Det berättas att han en gång knallade i Hemsjö utan tillstånd och blev haffad. Då sade han: "Böterá tjänar ja´ihop medan en hemsjöbo drar ner bôxer´a". Poängen var att han tyckte hemsjöborna var snåla. Ha var för övrigt känd för att berätta historier av det mera fräcka slaget. Med frun Matilda fick han 9 barn. Olaus spelade mycket med en spelman från Nedflo vid namn Aron Johansson. Olaus skrev bl. a. en låt som kallas "Otterströms mazurka".

Linus, Olof m. fl.

En annan fiolspelande var Linus Andersson. Han hade en bror, Gustav, som spelade fiol och dragspel. Gustavs barn spelade alla. Linus son Yngve spelar nyckelharpa i Ödenäs nuvarande spelmanslag "La gårdsdrängarna".

Linsus var ganska envis och fräck. 1920 spelade Linus och Olaus som, Olof, på ett bröllop. Det var ganska gott om brännvin och på tredje dagen, söndag, blev Linus sur och gick hem. Eftersom det regnade sprack fiolen till stor sorg för Linus. Olof föddes 1896. Olof bodde i Djurås med sin fru Olga. De hade fem pojkar. Olof var lik sin far men spelade treradigt dragspel istället för fiol. Han dog 1978. Olof skrev låten "Pingstliljor".

Axel Wahlgren

Axel Wahlgren hette en fiolspelman, som bodde i Jordås. Han föddes 1905 och dog i mitten av 80-talet. Han var på många spelningar med sin fiol. "Ljungåspolka", som är uppkallad efter den plats där Axel föddes, är ev skriven av Axel.

Vals från Töllsjö

Följande vals från Töllsjö är relativt spridd. Den är efter Erik Fredriksson från Holmared strax söder om Töllsjö.

Anekdot om August Bruno

I boken Alingsåsinteriörer med utgivningsåret 1960 berättar boken författare Sven M Carlson en anekdot om den fiolspelande August Bruno.

En gång när jag var hos Kjellberg med ett par skor för lagning, bad han mig gå till fabrikör Brunos läderaffär och hälmta en bit sulläder, vars storlek han antecknade på en papperslapp. Förstod att han, som det hette, fick borga läder där, ty några pengar skickade han inte med. Vid inträdet i affären stod fabrikören på golvet och spelade fiol och gjorde så en bra stund därefter, ej fästade sig vid min närvaro. Slutligen tog han fiolen från hakan och sporde:

- Va ä´ de´ du vill ha?

- Jag skulle hämta sulläder åt Kjellberg.

- Säg du te Kjellberg att jag inte lämnar ut nôt läder te småpõjkar, svarade han omedelbart, varefter han satt e fiolen till hakan och började åter spela.

Jag kom mig ej för att gå utan dröjde kvar, paralyserad av hans bryska tilltal. Då märkte han detta, tog han åter fiolen från hakan och utbrast:

- Hörde du inte va´ va jag sa´?

- Jo, men - - fabrikören spelade så vackert, stammade jag slutligen sprontant fram, vilket, som framgår vad jag redan sagt, icke var orskaken till dröjsmålet utan blott ett svepskäl.

- Jasså, de ä´därför du står här. D´å ä´ du nog en põjk att lita å. Får ja´ se på lappen, du har där.

Fabrikören hade nu i en handvänding ändrat sig, sedan han trott sig förstå att jag var intresserad av musik. Inom några få minuter därefter kunde jag överlämna lädret till Kjellberg. För att kunna förstå detta hans beteende skall man känna till hans djupa musikintresse. I en minnesruna över honom läses bl. a. följande: "...Muiken var hans största njutning och förblev det igenom. Tidigt och sent ägnade han en fristund åt sin fiol och löste därvid uppgifter, som låg ett gott stycke ovanom det alldagliga".

Bruno var bitande kvick och saftigt humoristikt. Här är en anekdot. Det var vinter och drivsnön låg anhopad på gatorna. En poliskonstapel, som av folkhumorn fått hedertiteln "Flygar´n, där för att han plötsligt och oväntat dö upp överallt där polisingrianden var påkallat, var utsänd av borgästaren till fastighetsägarna att forsla bort den myckna snön, som låg till hinders för trafiken. Ko därunder med sagda påbud även till Bruno, som då han delgivits desammma, avfärdade "Flygar´n" med följande lakoniska besked:

- Hälsa du borgmästar´n att nå´n snö kör ja inte bort, ty densamme som lagt hitén kommer va´de li´r även se te attt den komer bort.

Och därmed fick han vara.

Dans i Gräfsnäs slottsruin

I Linnar Linnarssons bok Gräfsnäs - ett västgötagods och dess öden, Hässleholm, 1958 kan man läsa hur bygdens ungdom kom att använda Gräfsnäs slottsruin som danslokal när den lämnades öde några årtionden efter branden 1834.

Ont om samlingslokaler, som det var på den tiden, fanns det många som intresserade sig för de stora rummen i det obebodda slottet, och då först och främst ungdomen. Men detta blev den indirekta orsaken till slottets snabba förvandling till ruin, ty ungdomar likt kunde de inte komma samman utan att förslusta sig med dans och lekar. Det blev snart känt i vida kretsar, att man funnit en så bra danslokal på Gräfsnäs slott. Under vackra sommarsöndagar strömmade ungdomar till från när och fjärran. Det var annat, det, att få dans på ett golv av släthyvlade ekplankor än på landsvägarnas skrovliga träbroar eller i bästa fall bödernas logar. Långväga ungdomar slog sig samman och företag färden till Gräfsnäs i lövade hövagnar. Sådana söndagar stod det hästar och vagnar utmed vägarna genom slottsparken i rader så långa som på en marknad, har äldre personer som varit med om att dansa i slottsalarna på Gräfsnäs, berättat.

Det fanns emellertid en, som inte stillatigande, kunde finna sig att ungdomen kom samman till dans, vare sig här eller där, och det var prosten Karl Ludvig Johansson i Mellby. Gräfsnäs låg nämligen inom Stora Mellby pastorat; följaktligen hade prosten åtskilligt att säga till om även på denna ort.

Karl Ludvig Johansson tillhörde de "väckta prästerna". Han var en framstående talare, personligen vinnande och hade ett stort inflytande över sina församlingsbor - om man bortser från "de förvillade". Hur prosten drev verket är ej närmare känt, men när han inte kunde få slut på dansen genom tal och predikningar, fann han enda vägen vara att slottet, detta "syndens näste", lades platt öde.

Gräfsnäs dåvarande förvaltare, Ferdinand Palm, tycks ha delat prostens åsikter. Denne senare kunde å sin sida hänvisa till att han hade en enhällig församling som stöd för sina strävanden, men varken prosten eller godsets förvaltare hade någon befogenhet att rasera slottet. Det gällde alltså att få ägaren, hertig Günther, med på ett förslag, som gav dem fria händer. Därvid lär ha tillgått så, att förvaltaren skrev ett brev i gott samförstånd med prosten. Han erinrade hertigen om att slottet var så förfallet, att det näppeligen stod att rädda, men innan murarna störtade samman, borde man rädda vad räddas kunde, först och främst den dyrbara skiffern, varmed yttertaken var belagda. Hertigen svarade genom sin sekreterare, att frvaltaren fick handla så, som han ansågs bäst. Och därmed var slottets öde avgjort.

Takbeläggningen bröts upp och forslades till en av Gräfsnäs utgårdar, men kom ingen gång till användning under de tyska hertigarnas tid. Slottets fönster stod där med sönderslagna glas, och slutligen föll fönsterbågarna ut, dörrararna likaså. Efter blott några få år låg golven översållade med kalk och gips. Här och var började tegelstenar att lossna och falla ned.

De unga gav sig emellertid inte i första taget. När den förnämliga kungasalen i andra våningen inte längr kunde användas, fortsatte man att dans i den stora entéhallen, som hade golv av finpolerad kalksten. Slutligen nådde förfallet också hit. Murbruket på väggarna lossnade, och de stödjande pelarna gav vika. Då nödgades de danslystna övergiva slottet för alltid.