Dans i Gräfsnäs slottsruin

I Linnar Linnarssons bok Gräfsnäs - ett västgötagods och dess öden, Hässleholm, 1958 kan man läsa hur bygdens ungdom kom att använda Gräfsnäs slottsruin som danslokal när den lämnades öde några årtionden efter branden 1834.

Ont om samlingslokaler, som det var på den tiden, fanns det många som intresserade sig för de stora rummen i det obebodda slottet, och då först och främst ungdomen. Men detta blev den indirekta orsaken till slottets snabba förvandling till ruin, ty ungdomar likt kunde de inte komma samman utan att förslusta sig med dans och lekar. Det blev snart känt i vida kretsar, att man funnit en så bra danslokal på Gräfsnäs slott. Under vackra sommarsöndagar strömmade ungdomar till från när och fjärran. Det var annat, det, att få dans på ett golv av släthyvlade ekplankor än på landsvägarnas skrovliga träbroar eller i bästa fall bödernas logar. Långväga ungdomar slog sig samman och företag färden till Gräfsnäs i lövade hövagnar. Sådana söndagar stod det hästar och vagnar utmed vägarna genom slottsparken i rader så långa som på en marknad, har äldre personer som varit med om att dansa i slottsalarna på Gräfsnäs, berättat.

Det fanns emellertid en, som inte stillatigande, kunde finna sig att ungdomen kom samman till dans, vare sig här eller där, och det var prosten Karl Ludvig Johansson i Mellby. Gräfsnäs låg nämligen inom Stora Mellby pastorat; följaktligen hade prosten åtskilligt att säga till om även på denna ort.

Karl Ludvig Johansson tillhörde de "väckta prästerna". Han var en framstående talare, personligen vinnande och hade ett stort inflytande över sina församlingsbor - om man bortser från "de förvillade". Hur prosten drev verket är ej närmare känt, men när han inte kunde få slut på dansen genom tal och predikningar, fann han enda vägen vara att slottet, detta "syndens näste", lades platt öde.

Gräfsnäs dåvarande förvaltare, Ferdinand Palm, tycks ha delat prostens åsikter. Denne senare kunde å sin sida hänvisa till att han hade en enhällig församling som stöd för sina strävanden, men varken prosten eller godsets förvaltare hade någon befogenhet att rasera slottet. Det gällde alltså att få ägaren, hertig Günther, med på ett förslag, som gav dem fria händer. Därvid lär ha tillgått så, att förvaltaren skrev ett brev i gott samförstånd med prosten. Han erinrade hertigen om att slottet var så förfallet, att det näppeligen stod att rädda, men innan murarna störtade samman, borde man rädda vad räddas kunde, först och främst den dyrbara skiffern, varmed yttertaken var belagda. Hertigen svarade genom sin sekreterare, att frvaltaren fick handla så, som han ansågs bäst. Och därmed var slottets öde avgjort.

Takbeläggningen bröts upp och forslades till en av Gräfsnäs utgårdar, men kom ingen gång till användning under de tyska hertigarnas tid. Slottets fönster stod där med sönderslagna glas, och slutligen föll fönsterbågarna ut, dörrararna likaså. Efter blott några få år låg golven översållade med kalk och gips. Här och var började tegelstenar att lossna och falla ned.

De unga gav sig emellertid inte i första taget. När den förnämliga kungasalen i andra våningen inte längr kunde användas, fortsatte man att dans i den stora entéhallen, som hade golv av finpolerad kalksten. Slutligen nådde förfallet också hit. Murbruket på väggarna lossnade, och de stödjande pelarna gav vika. Då nödgades de danslystna övergiva slottet för alltid.