Anekdot om August Bruno

I boken Alingsåsinteriörer med utgivningsåret 1960 berättar boken författare Sven M Carlson en anekdot om den fiolspelande August Bruno.

En gång när jag var hos Kjellberg med ett par skor för lagning, bad han mig gå till fabrikör Brunos läderaffär och hälmta en bit sulläder, vars storlek han antecknade på en papperslapp. Förstod att han, som det hette, fick borga läder där, ty några pengar skickade han inte med. Vid inträdet i affären stod fabrikören på golvet och spelade fiol och gjorde så en bra stund därefter, ej fästade sig vid min närvaro. Slutligen tog han fiolen från hakan och sporde:

- Va ä´ de´ du vill ha?

- Jag skulle hämta sulläder åt Kjellberg.

- Säg du te Kjellberg att jag inte lämnar ut nôt läder te småpõjkar, svarade han omedelbart, varefter han satt e fiolen till hakan och började åter spela.

Jag kom mig ej för att gå utan dröjde kvar, paralyserad av hans bryska tilltal. Då märkte han detta, tog han åter fiolen från hakan och utbrast:

- Hörde du inte va´ va jag sa´?

- Jo, men - - fabrikören spelade så vackert, stammade jag slutligen sprontant fram, vilket, som framgår vad jag redan sagt, icke var orskaken till dröjsmålet utan blott ett svepskäl.

- Jasså, de ä´därför du står här. D´å ä´ du nog en põjk att lita å. Får ja´ se på lappen, du har där.

Fabrikören hade nu i en handvänding ändrat sig, sedan han trott sig förstå att jag var intresserad av musik. Inom några få minuter därefter kunde jag överlämna lädret till Kjellberg. För att kunna förstå detta hans beteende skall man känna till hans djupa musikintresse. I en minnesruna över honom läses bl. a. följande: "...Muiken var hans största njutning och förblev det igenom. Tidigt och sent ägnade han en fristund åt sin fiol och löste därvid uppgifter, som låg ett gott stycke ovanom det alldagliga".

Bruno var bitande kvick och saftigt humoristikt. Här är en anekdot. Det var vinter och drivsnön låg anhopad på gatorna. En poliskonstapel, som av folkhumorn fått hedertiteln "Flygar´n, där för att han plötsligt och oväntat dö upp överallt där polisingrianden var påkallat, var utsänd av borgästaren till fastighetsägarna att forsla bort den myckna snön, som låg till hinders för trafiken. Ko därunder med sagda påbud även till Bruno, som då han delgivits desammma, avfärdade "Flygar´n" med följande lakoniska besked:

- Hälsa du borgmästar´n att nå´n snö kör ja inte bort, ty densamme som lagt hitén kommer va´de li´r även se te attt den komer bort.

Och därmed fick han vara.